Martin Heinrich Klaproth

Jag befinner mig i Kazakstan sedan en tid. Just nu en bit öster om Astana, i de nordöstra delarna. Hitbjuden av President Nazarbayev ska jag se till att landets naturresurser fördelas lite mer rättvist. Kazakstan har invaderats av dollarhungriga bolag som försöker ta över det som tillhör folket.

Nazarbayev ska ha sin bit av kakan innan han ger sig av på en lång semester i Sydamerika. Jag ska ha min, Kyo ska ha sin, Moonrocket Holdings en del och resten kommer att ägas av kinesiska bolag med kopplingar till Nordkorea.

Det handlar främst om uranet, detta fantastiska grundämne. Det är en metall, och har det högsta atomnumret av de naturliga grundämnena, det vill säga de tyngsta atomerna. Men uran är inte tyngst mätt i densitet. I detta avseende ligger uran endast på sjunde plats och kommer efter bland annat osmium och iridium. Uran är mer eller mindre radioaktivt beroende på isotop. Fission av förädlat uran är kraftkällan i kärnkraftverk och de flesta kärnvapen.

Det är där pengarna finns. Mer snart.

/NN

A

Träffade min son, A, i helgen för första gången på drygt ett år. Det var Halloween och jag hade köpt en kostym till honom. Men hans mamma hade hittat något han föredrog. Den jävla horan. Sitter med miljoner om året i underhåll och har inte vettet att visa mig den minsta respekt. Enda anledningen till att hon andas är att min son har hennes blod i sig.
Det får bli hans uppgift. När han blir lite större. Om han vill.

Älskade A, jag ser så mycket av mig i dig.

/NN

Helloween

Det senaste halvåret. Året. Två åren. Jag vet inte. Har jag känt mig tom. Jag önskar mig allt men har ingen önskelista. Jag har en smygande känsla av att något kryper in på mig. Tar. Mig. Över. Det är svårt att beskriva. På många sätt påminner jag om mig själv. Jag ser ut som jag. Luktar som jag, och pratar som jag. Men jag är full av ingenting. Eller allt. Jag växlar mellan hat, äckel och gränslös, underbar tomhet. Jag har inga problem med det. Men någonting håller på att ske. Jag Undrar Vad. Jag vet inte om det är en process jag är inne i, eller om jag undermedvetet förbereder mig för någonting stort.

Jag vill veta nu vad det är. Men tålamod är förmågan hos högre stående djur att lugnt kunna vänta på något som tar tid. Så jag får väl göra det. Och fördriva tiden under tiden. Tiden är ju till för det.

/NN

5 liter

Tillbaks efter en längre resa. Några förvärv och några slakter. Nytt guld. Ny fitta. Nya dollar. Vältrat mig som ett svin. I limousine. Är väldigt trött, så det blir bara några rader ikväll. Men bloggen ska komma igång. Jag har ju lovat er så mycket.
Stordåd och rubriker.
Liv och död.
.gninnaS

Så där sitter ni fortfarande, räknandes på era larviga p/e-tal, sökandes köp- och säljsignaler?

Omsättningen här i Moskva på kvällskvisten är försiktig. En smygande oro för oljan, som oväntat disciplinerat håller sig under 82 finns här hos mina patetiska kollegor. Kvällsgrafen är en flatliner. EKG på tjejen från igår. De känner det, men håller tyst. En typisk rysk ängslan ligger som en tät dimma här över börsgolvet. Man skulle kunna skära i luften med kniv. Stämningen är tryckt, inte bara för det svarta guldet med vilket deras tomma tillvaro står och faller, det viskas även om en riktad clearing från en inte namngiven spelare. Ha ha, de idioterna. Mina blinda offerlamm. RTS är ändå stabil nu framåt stängning och lugnet infinner sig säkerligen bara den kommande helgen ger dem ro mot en ny main session på måndag. Men kommer den att göra det?

Sitter vid mitt skrivbord och funderar över de nya investeringarna i Ukraina. Aaahhhh! Nu ska vi tjäna pengar. Detta land av falskt och patetiskt hopp. Under lång tid bakbundet, incestuöst våldtaget och misshandlat av sin storebror. Nu har lillebror förlåtit storebror och med ett stort leende ser jag hur lillebror bjuder oss in till ny dans. Det kommer att bli åka av. Jag är inte typen som accepterar ett "nej". Och några krigsfångar har jag aldrig tagit.

Evening session börjar närma sig sitt slut. Jag tänker på att jag måste till kemtvätten. Jag tänker på det min far brukade säga. Efteror därhandling detbäs tasättetatt kommuni cerapåvihar. Han kunde verkligen komunisera. På tal om honom, älskade daddy; jag har ju lovat ge er några bitar ur pusslet. Pusslet NN som ni inte kan lösa innan jag ger er den sista biten. Lite från min ungdom. Jag har lovat berätta om dagen då jag blev man, en varm sommardag för 15 år sedan. Kanske gör jag det snart. Men då måste ni först lova att läsa allt. Inte blunda. Inte sluta. Till sista raden.

Men nu är det helg. Kanske ses vi där ute. I natten.

/NN

En helvetes höst

Jag har varit borta.

Men jag har iakttagit er.

Ni badar fortfarande i er vidriga egoism...

Er patetiska lusta och fåfänga önskan efter mer.

Snart drunknar ni i det enda som verkligen är ert.

5 liter blod.

Det är det enda DU verkligen äger.

Ni har en höst av helvete framför er.

/NN

State 22

There is a garden in her face

Where roses and white lilies grow

A heavenly paradise is that place

Wherein all pleasant fruits do flow

There cherries grow which none may buy

Till 'Cherry ripe' themselves do cry

Those cherries fairly do enclose

Of orient pearl a double row

Which when her lovely laughter shows

They look like rose-buds filled with snow

Yet them nor peer nor prince can buy

Till 'Cherry ripe' themselves do cry

Her eyes like angels watch them still

Her brows like bended bows do stand

Threatening with piercing frowns to kill

All that attempt with eye or hand

Those sacred cherries to come nigh

Till 'Cherry ripe' themselves do cry

/Thomas Campion 1595

Fredag

She don't lie, she don't lie, she don't lie.

/NN

Paus

Vi tar en liten break, lärjungar. Några dagar. Kommentarsfunktionen är nu avstängd.

Jag är inte intresserad av pöbelns åsikter.

Jag är jävligt trött på er. Så i fortsättningen

ska ni hålla käften, och bara lyssna.

Coming back like a dog in heat.

/NN

Canada - thou temptress of my craving heart

Har varit på resa till Kanada för att se över mina intressen, därav tystnaden. Med AFA blåste jag svenska småsparare på några miljoner dollar. Tack Piérre Léveillé för ett bra samarbete. Hundhuvudet ska du få bra betalt för. Pinnacle Digest… Moriarty… Vi får se. Men jag lyssnar på Kyodai.

Vi hörs i veckan. Jag ska berätta om ett speciellt datum i mitt liv. Den 16 juli 1995.

/NN

Headlights

Du kanske inte vet det, men du är just nu med om en bilolycka.

Du och jag möts nu på en motorväg. Jag kommer i den senaste Porschen. Du i den rostiga Opel som kännetecknar ditt liv. Jag kommer på vad DU skulle kalla FEL sida av vägen i en hastighet som jag av egen erfarenhet vet är tillräcklig för att lyfta ett flygplan. Men, precis som du hittills haft i ditt liv, har du nu fel. Och det kostar dig ditt liv. Det finns nämligen ingen fel sida. Och det finns ingen hastighet hög nog.

Trots att vi nu har en flera kilometer lång raksträcka emellan oss har du redan insett att du är chanslös.

Men vi saktar ned händelseförloppet till slow motion. Inte för din skull, utan för min. Det är ju sådant här som ger mig den lilla livsgnista jag har kvar. Vi skall dra ut lite på din död och ditt slut. Kanske flera veckor. De sista sekunderna när våra motorhuvar trycks ihop likt russin. Kraschen, explosionen, blodet och dina avslitna kroppsdelar… din sörjande familj. Din begravning. Allting i s l o w m o t i o n . Det här sänds bara en gång, så var uppmärksam.

Nu till det viktiga - frågan jag ställer mig - nu när du vet att du skall dö väldigt snart. Nu när du är naken och inte längre har någonting att dölja. Kan du nu följa ditt hjärta? Låta bli att lyssna på andra och endast höra dig själv?

Upp till bevis. Det blir ingen repris.

/NN

Note to self

Note to self: Be idioten Sherman på B & Y se till att de små råttor han kallar anställda slutar följa mina investeringar. Jag är inte Mr. Insider. Note 2: Köp ny tändvätska.

/NN

Flatliner

Den senaste tidens jävla RTS.

"Ok, we've got ourselves a flatliner. Sister, pull the plug and alert the family".

Trots det... försäljningen av oljekällan i Barents hav var en bra affär. Ett problem mindre. Jag hade nog med olja där för att försörja hela västeuropas bilflotta i ett par år. Men hur många dollarsedlar bolaget än stoppade upp i fittan på den där miljöministern blev hon inte villigare. Likt en billig hora som ber om extra pengar för det där lilla extra skulle hon bara ha mer. Likt den horan blir hon blir inte långlivad. Och då menar jag inte politiskt. Miljödårarna gjorde dessutom allt de kunde för att hindra borrstart. Bilder till press och politiker på fåglar indränkta i olja och döende isbjörnar, aktioner, expeditioner och Gud vet vad. Nej det gör han inte förresten.

Sedan gick de på McDonalds för att göda sina äckligt feta kroppar.

Det är samma sak med hela västeuropas äldre befolkning. Deras gyllene ålderdom och pension är avhängig hur jag och mina kamrater gör vårt jobb. Vad vi bevittnar är ett LÅNGSAMT KOLLEKTIVT ERKÄNNANDE av pöbeln att ingenting längre spelar någon roll. De är medlemmar i WWF och har fadderbarn, men är även aktieägare i BP och Lundin Oil.

Jag må inte veta vad moral är. Men dubbelmoralen, den ser jag på en mils avstånd.

Och jag älskar den.

/NN

Mina regler

Det gick väldigt bra för mig från start när jag kom hit till Moskva. Den första oljedealen gjorde jag efter en månad på firman. Ett fallet lands oljeresurser fördelades på ett bra sätt mellan oss med lite kuk. Några sitter i regeringen idag, några har tagit livet av sig, någon köpte ett fotbollslag i England. Och sen jag då. Folket, pöbeln, har ingenting kvar. Efter ett halvår var jag dollarmiljardär. Som ett direkt resultat av detta faktum gäller inte ordet "nej" mig. Kan jag ha den här klockan, den här bilen, den här kvinnan? JA. De här drogerna, den här lägenheten, det här företaget? JA. Det här flygplanet, det här beteendet, dig? JA. Kan jag sätta upp mina egna regler, och leva efter dem? JA. Vad som helst, men inte NEJ. Kan någon säga nej till mig?

Nej.

/NN

Jag litar inte på dig litar inte på dig inte

Hör du det, Gisele?

/NN

Daddy

"Ni hör till dem som vill framstå som rättfärdiga inför människor, men Gud känner era hjärtan. Ty det som är högt i människors ögon är avskyvärt inför Gud". Det brukade han säga till oss vid läggdags. På kvällarna när jag och Elena, min lillasyster, gick och lade oss kom han in. Kväll efter kväll efter kväll efter kväll. Min älskade far.

Efteror därhandling detbäs tasättetatt kommuni cerapåvihar.

/NN

Hemarbete

Varaktigheten hos en knivs skärpa beror i huvudsak på fyra faktorer: stålkvalitén, hårdheten, eggens utformning samt dess användningsområde. Testa hur vass kniven är genom att dra eggen lätt på en nagel. Suger eggen fast är kniven vass nog, men om den glider iväg måste den vässas. När en kniv blivit slö har kilformen rundats av så pass att man måste återställa denna för att kniven ska skära igen. Det finns både enkla och avancerade, beprövade och nya metoder att få till skärpan. Min favorit är det keramiska brynet. Ett konstgjort bryne bestående av syntetiska safirer (samma arbetsområde som arkansasbrynet.) Används torrt. Finns i tre grovlekar där det grövsta (svarta) är mest användbart för allroundbruk. Avverkar långsamt men lämnar en mycket vass egg. Finns i många former, de fingerlånga s.k "dog bones" är vad jag brukar använda.

/NN

Helg

En bra avslutning på evening session efter lite kaos. RTS över 1360 och oljan ganska stabil kring $76. Nu ut i natten. Tvätta. Mig. Ren.

/NN

Mina blinda offerlamm

RTS Evening 1356.63 -0.21%

När jag gick hemifrån i morse var det som vanligt i ett märkligt tillstånd mitt emellan vaken och död. Det blev sent i natt. Som så ofta den senaste tiden kommer jag inte ihåg hur festen slutade. Vi var på Nightflight. Jag kastade en drink i ansiktet på servitrisen. Sen bar det av till Dolls. Efter det vet jag inte.

På väg till jobbet tittar min chaufför konstigt på mig i backspegeln. Vad vill han? Att han inte ska prata med mig, eller ens möta min blick, har jag gjort klart sedan tidigare. Jag kommunicerar inte med pöbeln. Men det jävla aset säger "fint väder idag, mister". Jag tittar ut genom rutan. Svarar inte, men tänker "Väder… det finns inget väder i Moskva, det har det inte gjort på flera år". Är det mitt blåöga han reagerat på? Nej, mina Prada döljer det. Den beiga Armanin, den jag fick tre säljare i butiken sparkade för, den med något för långa ärmar, den döljer blodstänket på skjortärmen perfekt idag. Och passformen är magnifik. Bortsett från ärmarna. Men jag måste till kemtvätten snart. Alla skjortor är… smutsiga.

När jag går upp mot börshuset, förbi de vidriga uteliggarna på trappan, tänker jag att det håller på att hända någonting med mig. En fundamental förändring som smugit sig på under längre tid. Jag vet inte vad det är, och ärligt talat - jag bryr mig inte. För varje dag innanför dessa fyra väggar är en ny dag med nya möjligheter.

Moskvabörsen. Min hora, min mamma, min syster, min bästa vän och värsta fiende. Jag har givit henne min ryggrad, själ och självrespekt. Hon ger mig mina mardrömmar. Hon ger mig mitt morgonstånd.

En tråkig dag. Jag orkar knappt titta på skärmen framför mig med de blinkande, idag hyfsat gröna, siffrorna. Jag är här, men inte närvarande. Löser korsord. Läser lite på fondforumet. Fiskebay, Månraket, R0bert, Cabriolet och alla de andra jävla tråkmånsarna. Det är bara Brave med sin Evening session som har något att säga. Men inte ens han har en aning om sanningen här i Moskva. Löser lite mer korsord. Märker att Svetlana, Maxims sekreterare, som jag brukar flirta med är borta idag. Var inte hon med på Nightflight igår?

Jag tittar på förlorarna som springer omkring på börsgolvet. Jag ler för mig själv. De som kom in sist här betalade en dyr entrébiljett. Och den dag alla ska ut, är det de som blir nedtrampade. De dumma jävlarna. Mina blinda o f f e r l a m m.

"Se Guds lamm som borttager världens synd" (Joh 1:29).

Evening session börjar, och plötsligt blir det svart. Dagens grafer på skärmen försvinner. Gazprom, Rosneft, Lukoil. Från grönt till ingenting. Strömmen har gått. Vattensprinklarna dränker börsgolvet. Kaos. Mörker. Brandlarmet tjuter. Folk springer över varandra. Fäktar och viftar för att komma fram i mörkret, för att komma ut. De slåss i jakten på dagsljus. Vår sista stund känns kommen.

Jag rusar mot den grönt lysande skylten, men när jag kommer fram ser jag…

"This is not an EXIT".

Precis som PB.

/NN

Syndens tempel

Evening 1354.29 -0.13%

Oljan 75

Det är en underlig stämning här på börsgolvet. Jag märkte redan tidigt i morse att det inte skulle bli en vanlig dag. Det var någonting oerhört mystiskt i görningen. Men i en hektisk dag av handel tyckte jag tecknen försvann. Gjorde de verkligen det, eller hade jag satt på mig de skygglappar jag så ofta gör när min verklighet ifrågasätts?

Men jag ser det nu. Kvällssessionen har börjat och den oro jag tyckte mig förnimma på morgonen har tilltagit. Jag läser ett inlägg av Brave på fondforumet. Och nu ser jag klart. Jag inser vad som håller på att ske och undrar om de andra redan gjort det. Jag tror det. Boris, som trots att han arbetar för en konkurrerande mäklare är min bäste vän här, har knappt mött min blick idag.

De har alla vetat, men hållit mig i skuggan. Men inte för att de velat skydda mig - de är, utan att veta varför, rädda för mig. Insikten kom när den sista solstrålen försvann från de katedralliknande fönstren. Och det där inlägget från Brave, min källa i Stockholm.

Oljan, vårt älskade svarta guld, den som betalar för våra bilar, kvinnor, sommarhus på Krim och penthouse i New York, den visar fortsatt styrka. Men den naggande oron, denna smygande känsla av olust, den beror på vårt kära RTS. Denna av olja skapade majestiska koloss skälver i sitt fundament.

Det index vi håller högre än våra egna mödrar har brutit sig loss från oljan.

Jag kallsvettas. Jag bokstavligen ser djupet… ravinen… denna enorma avgrund framför mig. Livet passerar som en film; min uppväxt i Ural, första flickvännen Alenka, den långa resan till Moskva, knarket, festerna, den monstruösa omoral och brist på empati som jag byggde upp här i stan de första åren. Jag tänker på de jag trampat på under min resa hit. Alla offer. Min svaghet. Min skuld. Den som slutligen tog mig till detta gudsförgätna börsgolv i syndens tempel, Moskvabörsen. Jag tänker på miljonerna på mitt konto, på lusten efter mer.

Insikten jag får här på klippkanten, strax innan jag hoppar är en. Pengar har ett pris. Och någon gång ska det betalas. När jag faller handlöst ut i mörkret gör jag det med ett leende.

/NN

Onsdag

RTS. 1350, denna magiska siffra. Detta hatade nummer som vi aldrig vill se igen. Har vi det bakom oss för evigt? Det gick ett sus genom lokalen när den stora skylten visade 1353 i eftermiddags. Ett sus av lättnad, och det såg till och med ut som om Lenin log lite. Vi skriver 2010, men han sitter här fortfarande vakandes över oss från den stora tavla som täcker östra väggen här i börshuset. De talar inte om det, men jag tror han ger mina idioter till kollegor trygghet.

Den andra magiska siffran: 72. Priset på oljan. Har vi lämnat den bakom oss som ett på landsvägen offrat rådjur? Det flytande svarta guldet. Aaahhh - vårt ryska heroin, vårt ryska nikotin. Det rinner likt blod genom ådrorna här i Moskvas börshus. Som vodkan gör hos de hungriga i gränderna strax utanför. Jag brukade älska det. Nu känner jag... ingenting. Om vår olja så dödar en miljard fåglar eller förstör vår planet. Om så ingen kan andas eller alla växter dör. Om så sker, så är det den enda väg pöbeln ser till sin himmel.

Den himmel ni i Sverige kallar "PPM." Där ska ni spela golf på fina banor och på någon av dem ska ni med ett brett jävla rubelgrin dö i hjärtinfarkt.

Min framtid ser annorlunda ut.

/NN

Välkommen

Här ska jag, när jag har lite tid över, dela med mig av mitt tomma och meningslösa liv. Det känns inte som att den här bloggen kommer att existera så länge. Kanske är vi redan närmare slutet än denna start.

/NN